Granberget är ingen plats man råkar hamna på.
För mig har Tåsjödalen funnits med så länge jag kan minnas. Min pappa växte upp här och släkten har funnits i trakterna under lång tid. Delar av min egen uppväxt finns här också. Senare tog livet mig långt bort. Jag utbildade mig till civilingenjör i teknisk fysik och kom att arbeta internationellt inom IT- och techindustrin, under perioder med mer än 200 resdagar om året och arbete på alla världens kontinenter.
Men oavsett hur intensivt livet var, eller hur långt bort jag befann mig, fanns längtan tillbaka till Tåsjödalen och senare Granberget. Nästan som en fysisk förbindelse med platsen.
När jag träffade Cornelia och vi insåg att vi ville leva tillsammans fanns därför en fråga som kändes viktigare än den kanske borde ha gjort: skulle hon kunna tycka om Granberget? För mig var platsen så viktig att jag visste att jag aldrig skulle kunna välja bort den.
Det visade sig snart att jag hade oroat mig i onödan.
Cornelia kommer från Tyskland och flyttade som tjugoåring till Uppsala för att utbilda sig till läkare. Där lärde hon känna en skotsk kvinna som studerade till veterinär. De blev bästa vänner och är det fortfarande. Av en ren tillfällighet hade vännens familj en gård ett par mil utanför Strömsund. Under nästan tjugo år hade Cornelia därför redan tillbringat somrar, vintrar, påskar och vårar i de här trakterna.
När hon kom till Granberget var landskapet alltså inte främmande. Snarare tvärtom. Med tiden blev hon inte bara förtjust i platsen utan utvecklade samma starka relation till den som jag själv alltid haft. I dag fiskar vi tillsammans, åker skoter tillsammans och står inför att också börja jaga tillsammans.
Vi kom båda från intensiva yrkesliv. Cornelia är läkare, specialistutbildad inom anestesi, och har arbetat inom intensivvård och thorax med svårt sjuka hjärtpatienter, och senare med medicinskt ansvar för kliniska prövningar. Våra vardagar hade länge präglats av högt tempo, ansvar och resor.
Sedan kom pandemin. Resandet upphörde nästan över en natt och plötsligt kunde vi tillbringa längre sammanhängande perioder på Granberget. Där växte också tanken fram att försöka skapa något på platsen – med ambitionen att på sikt bidra till nya arbetstillfällen i Tåsjöbygden.
Det första steget blev vedproduktionen.
Ved tillverkas bäst utomhus, och redan från slutet av februari och början av mars började vi därför arbeta ute varje dag. I början kunde temperaturen ligga runt minus trettio och snön vara djup. Sedan hände något, nästan omärkligt från dag till dag.
Ljuset återvände. Solen började värma. Snön ändrade karaktär. Vårvintern kom, sedan våren, försommaren och till sist sommaren.
Själva arbetet kunde utifrån se ganska monotont ut. Vi stod vid en vedprocessor och sågade och klöv trä. Men runt omkring oss pågick en långsam och fullständigt fascinerande förändring. Efter ett yrkesliv där mycket hade handlat om flygplatser, hotell, möten och deadlines fick vi för första gången möjlighet att följa naturens uppvaknande på nära håll, dag efter dag.
Det blev en starkare upplevelse än vi hade väntat oss.
Och någonstans under den första säsongen förändrades Granberget för oss. Det var inte längre bara en plats vi älskade att återvända till. Det blev en plats där vi ville leva, arbeta och bygga något tillsammans.
Det var här vi ville fortsätta.
During the summer of 2026, we selected three pilot partners from almost 100 applications from Sweden and abroad. The pilot year has now begun with installations in Hemavan, Åre and Borgafjäll.
Under sommaren 2026 valde vi ut tre pilotkunder bland närmare 100 intresseanmälningar från Sverige och andra länder. Pilotåret har nu inletts med installationer i Hemavan, Åre och Borgafjäll.
Tillsammans med våra pilotkunder kommer vi under det kommande året att vidareutveckla varje del av Scandinavian Domes – från materialval och hantverk till logistik, installation och långsiktig hållbarhet – inför den bredare marknadslanseringen 2027.