När vi började producera ved på Granberget var ambitionen egentligen ganska enkel. Här fanns skogen och råvaran, vi hade maskiner och en plats att arbeta på. Om vi kunde kapa, klyva, torka och packa veden borde vi kunna bygga en verksamhet kring den – och kanske också skapa några arbetstillfällen på en plats där de under lång tid blivit färre.
Det visade sig förstås vara betydligt mer arbete än så.
Björkstockarna skulle fram. Maskiner skulle köras och underhållas. Vedsäckar skulle fyllas, flyttas och torkas. Någonting gick sönder, någonting fastnade och någonting fungerade inte riktigt som vi hade tänkt oss. Vädret kunde växla mellan strålande vårsol, regn, kyla och snö.
Och framför allt behövdes människor.
Det var så ett ganska brokigt arbetslag började samlas på Granberget. Inte genom någon särskilt genomtänkt rekryteringsstrategi. Den ena kände den andra, någon kunde arbeta några dagar, någon annan hade erfarenhet av maskiner och någon hade helt enkelt lust att vara med.
Efter hand insåg jag hur osannolik gruppen faktiskt var.
Christer Söderberg hade ett yrkesliv bakom sig som flygofficer och hade bland annat arbetat med ytbärgning från Super Puma. Svante Domeij var licensierad svetsare med lång erfarenhet från olika industrier. Håkan Modin hade varit operativ chef vid polisen i Jämtlands län och även tjänstgjort som länspolismästare. Paavo Piitulainen hade varit vd för ett industriföretag i Västerås och arbetat runt om i världen inom pappersindustrin.
Rok Sinkovec kom från Slovenien. Han var civilingenjör men också utbildad filharmoniker efter studier vid konservatoriet i Ljubljana – och betydligt yngre än de flesta av oss andra. Allan Bohlin hade jag känt till nästan hela livet. Våra familjer är sammanvävda sedan generationer och som ung kallades han Hulken eftersom han tränade styrka och var stark som en oxe. Hans arbetsliv hade bland annat handlat om kraftledningar.
Flygvapnet, industrin, polisen, internationella pappersbruk, musik och kraftledningar.
Och nu stod vi tillsammans och producerade björkved långt inne i norra Jämtland.
Det var knappast den personalprofil man skulle ha ritat upp om man från början fått i uppdrag att bemanna en vedfabrik.
Men kanske var det just därför det fungerade så bra.
Alla tog med sig något. Någon såg direkt hur en maskin kunde förbättras. Någon kunde svetsa eller bygga det som saknades. Någon hittade ett smartare sätt att få materialet att flöda. Den som kunde något visade den som inte kunde.
Det fanns heller ingen som var för fin för jobbet. Det som behövde göras fick göras.
Arbetet kunde vara tungt och ganska monotont. Björkstockarna skulle genom vedmaskinen, veden ner i storsäckarna och säckarna vidare för torkning och lagring. När allt fungerade rullade produktionen på. Men trä är ingen industriellt perfekt råvara. Stockarna är krokiga, har kvistar och varierar i diameter. Någon bit fastnar, en maskin behöver justeras eller en säck hamnar fel.
Då fick man lösa det.
Och det gjorde vi. Oftast.
Men när jag tänker tillbaka på vedfabriken är det faktiskt inte maskinerna jag minns bäst.
Det är fikabordet.
Jag har många gånger tänkt att SVT missade en dokumentärserie när de aldrig placerade en kamera vid fika- och lunchbordet på Granberget.
En vanlig lunch kunde börja med en diskussion om hur en maskin skulle repareras och några minuter senare handla om en älgjakt för trettio år sedan, någon märklig släkting i Tåsjödalen, en räddningsinsats med helikopter, ett pappersbruk på andra sidan världen, polisarbete, kraftledningar eller något som hade hänt i bygden samma morgon.
Fakta blandades med minnen, humor och skrönor där sanningshalten ibland blev mindre viktig ju bättre historien blev.
Det fanns gott om åsikter också. Det var intelligenta och nyfikna människor som hade varit med om mycket, och nästan ingenting accepterades bara för att ”så har vi alltid gjort”. Maskiner, arbetsmetoder och mina egna idéer kunde diskuteras ganska livligt.
Men det fanns framför allt väldigt mycket humor.
Hade SVT kommit hade serien förstås kunnat heta Gubbarna på Granberget.
Materialet hade räckt till mer än en säsong.
Bakom historierna och skratten fanns samtidigt en arbetsmoral som betydde mycket för verksamheten. Det var människor som arbetade hårt, såg vad som behövde göras och tog ansvar för att få det gjort.
Det lärde oss mycket.
Vi lärde oss om råvara, produktion, logistik och maskiner. Vi lärde oss att en liten förbättring på ett ställe kan göra stor skillnad längre fram i flödet. Vi lärde oss att den bästa lösningen ofta kommer från den som faktiskt står vid maskinen och ser problemet varje dag.
Men framför allt lärde vi oss något om människor.
En verksamhet byggs inte bara av maskiner och processer. Den byggs av människor med olika erfarenheter som tillsammans ser vad som behöver göras och hittar ett sätt att göra det.
När Scandinavian Domes så småningom började ta form förändrades nästan allting. Vedmaskinerna fick steg för steg lämna plats för snickerimaskiner, digital mätteknik, CAD och till slut en femaxlig CNC. Björkved ersattes av kärnfura, polykarbonat och geometriska trädelar. Toleranserna blev mindre och produkten betydligt mer komplex.
Men en del förändrades inte alls.
Rok är kanske den tydligaste länken mellan de två världarna. Han var med bland björkstockarna och vedmaskinerna och är i dag en central del av arbetet med CAD, CNC och den digitala produktionen av våra domer. Hans resa från vedfabriken till det digitala snickeriet speglar på många sätt också vår egen.
Vedfabriken blev aldrig slutmålet. Men när jag ser tillbaka känns den heller inte som något sidospår.
Det var där vi för första gången försökte göra verklighet av tanken att skapa arbete på Granberget. Där lärde vi oss att få människor, material och maskiner att fungera tillsammans. Och där uppstod en arbetskultur som vi har tagit med oss vidare – att arbeta hårt, lösa problem tillsammans, ifrågasätta när något kan göras bättre och samtidigt ha roligt på vägen.
SVT kom aldrig. Det blev ingen TV-serie om Gubbarna på Granberget.
Men människorna, historierna och allt vi lärde oss runt maskinerna och fikabordet blev en del av resan mot den perfekta domen.
During the summer of 2026, we selected three pilot partners from almost 100 applications from Sweden and abroad. The pilot year has now begun with installations in Hemavan, Åre and Borgafjäll.
Under sommaren 2026 valde vi ut tre pilotkunder bland närmare 100 intresseanmälningar från Sverige och andra länder. Pilotåret har nu inletts med installationer i Hemavan, Åre och Borgafjäll.
Tillsammans med våra pilotkunder kommer vi under det kommande året att vidareutveckla varje del av Scandinavian Domes – från materialval och hantverk till logistik, installation och långsiktig hållbarhet – inför den bredare marknadslanseringen 2027.